I dag har jag premiär som krönikör i gratistidningen City. Inte en enda av de fyra bilderna som finns i tidningen ser jag klok ut på. Den värsta är krönikebilden, där jag ser ut som en tunna! Blåsten har liksom tagit tag i min tröja och gett mig en gravidmage. Hur som helst, texten är bättre än bilderna.

”Det kom ett eko från medeltiden i förra veckan. Jag satt och åt frukost med min man när det hände. Ekot berättade för mig att jag satt mittemot denna underbara människa i syfte att avla barn och föra människosläktet vidare. Ordagrant: ”Äktenskapet [är] i grunden en institution som syftar till reproduktion.” Jag blev inte bara förvånad över detta påhopp, utan också grymt förnärmad. För mig är äktenskapet ”i grunden” en kärlekshandling. 

Det var alltså ett gäng trötta, borgerliga politiker som i fredags fick en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter. I artikeln underkände de i ett svep och utan täckning många av mina kompisar som föräldrar. Homosexuella är inte lämpade att vara mammor och pappor och därför ska staten fortsätta att systematiskt diskriminera dem, tycker de. Bakgrunden till den nervösa artikeln från bland annat de förra partiledarna Alf Svensson (kd) och Torbjörn Fälldin (c) är ett utredningsförslag som säger att staten ska förhålla sig neutral till vilken konstellation ett äktenskap mellan två människor har: man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man. 

I artikeln duggade det tätt av illa genomtänkta argument, som att äktenskapet ”av hävd” är förbehållet män och kvinnor eftersom det är biologiskt omöjligt för homosexuella att få barn. De glömmer att det även är omöjligt för vissa heterosexuella par att få barn – ska de också förbjudas ett likvärdigt äktenskap? Svensson, Fälldin & Company verkar dessutom ha glömt eller medvetet förträngt att kyrkan och staten är skilda. I en civil lagstiftning, som kyrkan inte har med att göra, väger hävd och tradition lätt, rättigheter och likabehandling tungt. Så länge ordet äktenskap finns i det juridiska systemet som en bekräftelse på samlevnad mellan två människor kan varken kyrkan eller konservativa politiker göra anspråk på att religiösa traditioner kring äktenskapet ska styra lagstiftningen. 

Det mest unkna med Svensson, Fälldin & Company är hur de använder barn som slagträ i sin kamp för att konservera världen. De säger att barn har rätt till sina föräldrar. Men homosexuella föräldrar är också föräldrar. Och många barn som lever med heterosexuella föräldrar lever inte nödvändigtvis med sina biologiska föräldrar, eller ens med bra föräldrar. De konservativa pratar om barns trygghet. I själva verket handlar förra veckans utspel om debattörernas egen trygghet – de vill att världen ska se ut som den alltid har gjort så att de slipper bli nervösa. 

Pricken över i:et i paraden av bedrövliga argument mot homoäktenskap var det här: ”En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare.” Sen när innebär ”integration” att vissa individer i samhället ska ha färre rättigheter för en annan hopfantiserad grupps skull? Och vad har debattörerna för bild av de människor som kommer hit? 

Nej, desperationens sken lyser starkt från Svensson, Fälldin & Companys anleten. De inser att de har förlorat kampen mot den moderna världen – men väljer ändå att stanna i medeltiden.”

Som jag skrev för en månad sen: Jag kommer en gång i månaden att skriva s-märkta krönikor på Sydsvenskans ledarsida. Av upphovsrättsliga skäl publiceras de inte på nätet. Här är krönika nummer två, som var i tidningen för en vecka sedan:

”Jobb som en väg till integration.” Hört den förut? Troligtvis. Och troligtvis tycker du att det låter himla klokt. Om man får ett jobb så kan man integreras. Enkelt, eller hur? Men ack så fel.

Jobb som den stora universallösningen på integrationsproblemet är en av svensk politiks största bluff någonsin. Inte en medveten bluff för att lura folket, utan en stor blunder på grund av okunskap hos våra politiker.

Den vanligaste missuppfattningen om svensk integrationspolitik är att den handlar om att integrera en viss grupp i Sverige med en annan. Den andra vanligaste, som främst hittas hos politiker (och journalister) som tycker sig vara progressiva, är att integrationspolitik i stället handlar om att de två grupperna ska mötas halvvägs och skapa ett ”nytt” Sverige.

Båda synsätten är missuppfattningar för att de utgår från att det faktiskt finns två olika grupper i Sverige. Vi och dom. Men den integrationspolitik som vi har i dag och som riksdagen beslutade om 1997 (när Sverige lämnade invandrarpolitiken), handlar om att samhället/staten/det gemensamma ska integreras med sina invånare. I den politiken finns inte två grupper, inget ”vi” och inget ”dom”, utan en enda grupp bestående av nio miljoner individer med olika bakgrund, erfarenheter och behov.

Utifrån detta synsätt var integrationspolitiken tänkt att riktas mot myndigheter i deras arbete att integreras med sin egen befolkning. Befolkningen har nämligen förändrats radikalt under de senaste femtio åren och därför måste politiken anpassas efter den och alla dess olika behov. Inga fler åtgärder skulle särskilt riktas mot någon specifik grupp.

Så trots att riksdagen redan för tio år sedan beslutade att avskaffa vi och dom, faller svenska politiker och myndigheter i fällan gång på gång. Det skapas åtgärder för ”invandrare” av regeringen. Myndigheter mäter specifikt ”invandrares” arbetslöshet, ohälsa, utbildningsnivå och bostadssituation. Genom att dela upp Sveriges befolkning på det sättet permanentas två grupper som egentligen inte existerar. För vad har en läkare född i Irak, boende i Värnamo gemensamt med en hamburgervändare vars föräldrar är födda i Polen, boende i Stockholm? Lika mycket som en ingenjör född i Luleå har med en mekaniker vars föräldrar är födda i Göteborg, boende i Strömstad, skulle jag tro. Ändå förutsätts de två förstnämnda tillhöra samma kategori i Sverige, men inte de två sistnämnda. Och gång på gång delas befolkningen upp på det trubbiga sättet.

Så medan alla åtgärder för att få bukt med de socioekonomiska skillnaderna borde riktas mot myndigheter, riktas de mot människor på ett synnerligen utpekande sätt. Visst, klasskillnaderna i Sverige har etniska förtecken, men det betyder inte att ”invandraråtgärder” kan bryta dem. Det krävs aktiv klasspolitik för det. Samtidigt måste svenska myndigheter uppdatera sin syn på den svenska befolkningen och sluta dela upp den i vi och dom.

Och tro inte att den förra regeringen var bättre på det här än den nuvarande. S-politiken var (är) precis lika utpekande. Dags för svenska politiker att lära sig vad integration egentligen handlar om.

Om tio timmar lyfter mitt flyg från Tallahassee, Florida. Jag flyger härifrån till Washington DC, med mellanlandning i Charlotte, North Carolina. Sen från DC till Newark och slutligen hem över Atlanten. En lång resa framför mig alltså. Jag är brunbränd (well, bränd i alla fall…) och utvilad. Nu längtar jag hem något så brutalt, klockan 07.35 på torsdag touchar jag svensk mark.

Det jag kommer sakna mest med USA
Min bror Tiglet och hans fru Rachel
Nyttiga chips: ”Baked, not fried”, jag säger bara MUMS!
Nyttig öl: ”Loose the carbs, not the taste”, jag säger bara aaaah…
Burritos

Det jag kommer sakna minst med USA
Att vara borta från Krister
Toaletterna, jag säger bara plums splash…
Hotellsängar med brutal bäddning
Svagt kaffe

Nu ska jag packa färdigt, kanske klämma i min en sista burrito (varför finns det inte RIKTIG mexikansk mat i Sverige??) och sova några få timmar. Nästa gång vi ses är jag i Sverige!

Nu är det över. Pust. Det har varit tre intensiva veckor, som avslutades med en tre timmars utvärdering i förmiddags. Nu är klockan kvart i tre på eftermiddagen, jag sitter på Caribu Coffee på 17th Street i Washington DC och funderar på det jag har varit med om.

Jag har lärt mig otroligt mycket om USA, hur landet fungerar och hur mediestrukturen ser ut. Här finns så otroligt mycket mer ”independent media” än jag hade kunnat ana! Och i varenda liten håla finns en lokaltidning. Med betoning på EN lokaltidning, varför de inte har någon politisk stämpel, eftersom de då skulle skrämma bort halva läsarkretsen. Den internationella bevakningen är inte heller något att prata om och de flesta vi har talat med verkar missnöjda med det.

En sak som slog mig och några till av tjejerna i gruppen för några dagar sen var att vi inte har träffat en enda människa som har stött den nuvarande regeringen eller som berättat för oss att de är republikaner. De allra flesta vi har träffat och pratat med har varit liberala, progressiva och högljudda kritiker av Bush-regeringen. Kul, men vi vill ju träffa de som röstade fram Bush också. Vi påpekade detta för organisatörerna och de fixade snabbt ihop ett möte med en republikansk think tank, som jag dessvärre missade, eftersom jag låg och hostade och snörvlade på hotellrummet. Det hade varit intressant att höra.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, gå tillbaka till hotellet och packa, för att i kväll äta en avslutande middag med gruppen. I morgon bitti (snarare i natt…) flyger jag till Tallahassee, Florida, för att hälsa på min bror Tiglet och hans fru Rachel. Min bror doktorerar i fysik på Florida State University och hans fru tar examen i morgon, hon har läst till lärare och bibliotekarie, någon slags avancerad form.

Vi hörs igen!

Hej läsare (om ni ens finns kvar), ursäkta dröjsmålet. Den här resan är som rena rama militärlägret, vi är upptagna morgon till kväll. Dessutom har jag varit sjuk i en brutal förkylning de senaste dagarna, som tagit alla mina krafter.

Hur som helst, nog med ursäkter. Vi är nu tillbaka i DC, efter sex fantastiska dagar i San Fransisco. Jag äälskar den staden! Lite som New York. På programmet fanns allt möjligt intressant, men det jag kommer minnas mest är mötet med chefredaktören för Bay Guardian, Tim Redmont, och ungarna på gymnasieskolan Fremont High School.

Bay Guardian är en gratis veckotidning, independent paper, som den kallas här, eftersom den inte ägs av ett stort mediebolag som mainstream-tidningarna gör. Det är en radikal tidning, med en tydlig politisk agenda. De kämpar bland annat för att de hemlösa ska få bostäder (genom att höja skatterna för de allra rikaste), för att det ska byggas fler billiga bostäder i San Fransisco och för en mer radikal miljöpolitik. Mötet med Redmont var skitkul, liksom mötet med gymnasieeleverna på Fremont. De var helt betagna av sina internationella gästerna och ställde roliga frågor till oss.

I San Fransisco åt jag också den godaste maten på länge, indiskt, japanskt, thailändskt, you name it. Åh. Glömde nästan det som har satt djupast spår från San Fransisco: när vi serverade mat till hemlösa på Glide Foundation. Varje kväll öppnar de sina dörrar och med hjälp av frivilliga serverar de mat till fattiga och hemlösa. Hela vår grupp fick vara med. Vi satte på oss hårnät, plastförkläden, engångshandskar och jobbade non stop i tre timmar! Jag hade köttstationen (mm, låter trevligt, va…), så i tre timmar öste jag köttbitar på brickor, som innan de kom till mig hade fått bönor och bröd.

Nu är min energi lika slut som den här datorns batteri, så jag ska sluta. Om två dagar åker jag till Florida på semester. I morgon är sista dagen för programmet och vi ska ägna den åt utvärdering.

Trippen i Louisina är över! Om några timmar flyger vi till San Fransisco. Mina intryck av den här sydstaten är mycket blandade. Jag älskar huvudstaden, Baton Rouge. Stämningen är härlig, folket vänliga och miljön fin. Men New Orleans föll mig inte i smaken. Det var något deprimerat och desperat över staden, jag kände mig jagad när jag var där. Tänk er Västerlånggatan i Gamla stan, upphöjt till tio och på ett fem gånger så stort område, kombinerat med huvudgatan på Rhodos när det var som värst. Det är tyvärr det jag mest kommer minnas av den stormdrabbade staden – hysterisk turiststad med allt som hör till. Dålig dyr mat, dåliga dyra skitprylar en masse, öl i plastglas, inkastare, excentriska människor och trängsel. Så var det i de franska kvarteren.

Förstås var det extra omtumlande att se de (före detta) bostadsområden som drabbades hårdast av Katrina. Helt öde, helt tömda, kvar står några ruckel här och där. Stora tecken på dörrarna, som visar hur många döda som hittades på platsen. Helt otroligt att tänka sig att det är i ett av världens mest utvecklade länder. Fortfarande saknar New Orleans 200 000 människor efter Katrina, som antingen har flyttat för gott eller som väntar på att få det statliga stödet för att kunna återuppbygga sina hem och liv.

New York Times hade en bra ledare i går om Katrinas eftermäle och Bush-administrationens misslyckade hantering av katastrofen. Läs den! Nu måste jag springa.

BATON ROUGE, LOUISIANA, 13 april 21.25

Hilton Capitol Center, rum 208

Wow, vad den här lilla stan rockar fett! Vi har varit ute och dansat sen i eftermiddags, jag är varm, klibbig, rusig och trött. Vi har sån tur att det pågår en festival i lilla Baton Rouge, Live after Five. Vi har lyssnat på och dansat till några fenomenala jazzband, känt på ”the southern way”, dansat squaredance och druckit amerikansk bira. Och förstås pratat med massor av människor. Wheere y’aall froom på värsta söderdialekten, så underbart charmigt! Det känns som att hela stan är en enda stor kärleksfull familj, alla dansade med alla, unga, gamla, svarta och vita.

I morgon bitti ska jag äta en stor frukostbuffé typisk för södern. Sen bär det av till New Orleans. Vi ska spendera hela helgen där. Förutom en halvdags tur i de områden som drabbades hårdast av Katrina, är vi lediga. Där pågår just nu också en festival, French Quarter Festival, och samma härliga jazzband som var här i kväll är i Njårliins på söndag. Mycket dans blir det!

I LUFTEN 12 april 10.29

Delta Airlines flight 1067

Sitter på flyget från D.C. till Baton Rouge, Louisiana, som är resans nästa stopp. Dagarna i huvudstaden har varit intressanta, men samtidigt rätt intetsägande. Vi har träffat massor med officiella människor och fått höra massor om USA, politiken, federalismen och pressfriheten. Det är en ganska patroniserande atmosfär på de flesta föreläsningar, men en kille fängslade oss under sin föreläsning om hur USA fungerar rent administrativt. Han gjorde ett supertråkigt ämne till den roligaste timmen hittills! Federalismen over here är verkligen väldigt speciell och jag förstår nu skälen till det bättre samt varför valsystemet är så komplicerat.  En intressant diskussion var den mellan fyra journalister i tisdags. Panelen bestod av Frank Sesno från CNN, Peter Baker från Washington Post, Carol Giacomo från Reuters America och Ray Suarez från PBS. Paneldiskussionen var intressant och blev det ännu mer i kontrast till Condi Rices stund med oss, som var precis efter. Hon sa några intetsägande ord och varje delegation fick ställa en fråga efter det. Vi hade verkligen tänkt igenom vår fråga och dragit lott om vem som skulle ställa den. Men utrikesministern behagade inte stanna så länge att alla delegationer fick ställa sina frågor! Det var verkligen antiklimax, för vi hade jobbat hårt på att komma på en smart fråga kvällen innan: Inte för vid, inte för smal, inte för generell, inte för förväntat och inte med möjlighet till ja-och-nej-svar. Tji fick vi. De sex delegationer som fick ställa sina frågor gjorde exakt de misstagen vi ville undvika. Hon fick filosofiska, breda frågor – svaren blev också därefter och mötet med Condi blev en enda stor besvikelse.  Vi har i D.C. också fått träffa tre höga chefer för utrikesdepartementet, från den Eurasiska enheten, Mellanösternenheten och enheten som ansvarar för energifrågor. De mötena var endast med oss i den europeiska gruppen, vilket hade kunnat innebära häftiga diskussioner. Men av någon anledning var vi alla så extremt artiga och ställde inga följdfrågor till de bullshitsvar som vi ofta fick av dessa herrar. Vi har pratat igenom det i gruppen och ingen av oss förstår riktigt varför vi är tysta – vi är en bunt kaxiga brudar (tror vi!) i vanliga fall! Vår överenskommelse är att skärpa oss, men resten av resan kommer mest att handla om journalistik. Inga fler politiker eller tjänstemän att ställa mot väggen! Nu ska jag äta min lilla flygplanspåse med jordnötter.

WASHINGTON D.C. 11 april 12.03

Mötesrum 1105, samtal med J. Scott Carpenter, Duputy Assistant Secretary of State, Bureau of Near Eastern Affairs

Nån av oss: Sir, there is a widely spread perception in Europe that the U.S. invaded Iraq because of the oil. What is your comment on that?

Mr Carpenter: Well, that is just not true. The security situation is too bad right now. There are currently no American oil companies at all in
Iraq, the risks are too high.

[Tystnad.]

Frågan som aldrig ställdes: Right now, yes, but at the time of the invasion, the security situation was obviously quiet different. Did you invade because of the oil? How would you comment on the European perception of the motives for the war in
Iraq?

BATON ROUGE, LOUISIANA, 12 april 16.14

Hilton Capitol Center, rum 208

Nu är vi framme i Södern! Här är varmt och skönt och vi har en stund på rummet, innan vi har en ”reception” på universitetet. Det är mest där vi kommer hålla hus, på School of Mass Communication på Louisiana State University.  I morgon har vi två huvudsakliga seminarier. På förmiddagen handlar det om orkanen Katrina och hur lokal och nationell media täckte katastrofen: Discuss covering a disaster when personally involved, changes in journalistic standards during disaster, lessons learned from 9/11 and Katrina. Skitintressant! Eftermiddagen: How race played into Katrina coverage, journalistic benefits of providing diverse coverage, journalistic obligations to represent minority viewpoints, maintaining objectivity as a minority or majority journalist. Som ni ser: vi kommer ha några finfina och lärorika dagar här. Helgen kommer vi att spendera i New Orleans, det blir mycket ledig tid, men också turer till de områden som drabbades hårdast av Katrina. Under helgen är det också French Quarter Festival, det lär bli mycket mat och dans!

WASHINGTON D.C. 8 april 17.45

Marriott Wardman Park Hotel, rum 2018

Brr, vad det är kallt i D.C.!! Våren ångrade sig och stack, kvar finns ett gäng frusna journalister i vårkläder. 

I morse hookade jag med Banu från Berlin, Sukran från Istanbul och Julia från Wien. Vi åt frukost (ingår inte på amerikanska hotell!) och tog sen en misslyckad tur på stan. Vi satte oss på t-banan, åkte fel, åkte tillbaka, när vi väl var framme vid stans stora shoppingcenter var det förstås stängt eftersom det är påsk. Allt detta i iskallt väder och alldeles för tunna kläder. Vi hann i alla fall med att ta en kaffe på Starbuck’s, sen en lunch på Noodle House, innan det var dags att träffa resten av folket i vår grupp för en rundtur i D.C. Vi åkte buss genom stan, stannade vid de viktiga ställena, tog lite foton och lyssnade på (den rätt så usla) guiden. 

Vi är totalt 183 journalister från lika många länder som är här för Edward R. Murrow Program for Journalists. Jag, Banu, Sukran och Julia tillhör English speaking European Group. De andra är exempelvis Russian speaking Group (Östra Europa, Kaukasus och Ryssland), French Speaking Africa, English Speaking Africa, South East Asia Chinese, South East Asia English och Multi-Regional.

Hälften av deltagarna i den europeiska gruppen är turkiskspråkiga. Anledningen är att det brukar finnas en separat turkiskspråkig grupp, men i år är den hopslagen med den europeiska. Banu från Tyskland, Angesa från Kosovo, Hasan från Bulgarien, Anil från Cypern, Nilguen från Rumänien, Sukran från Turkiet (förstås…) är alla turkisktalande.  

Nu är klockan strax sex på kvällen här och jag ska träffa tjejerna (för det är nästan bara tjejer i min grupp) och käka middag. Det blir en tidig kväll, jetlaggade som vi alla är. I morgon är det öppningslunch för alla deltagare från alla grupper. På tisdag ska vi få träffa Condoleezza Rice. Häftigt. 

God natt! 

WASHINGTON D.C. 8 april 15.27

I en buss runt stan

Turguiden: Well, yeah, we Americans don’t care much about soccer, we have our football. Football is so much more complicated by the way. And I mean, we don’t even have professional soccer players.

En av guiderna som är med oss under hela resan: Yes, we do. We have professional soccer players here in the
US.

Turguiden: Well, yeah, I mean, no, we don’t really know much about soccer here. We have our football. Which by the way is harder than soccer. Almost no one plays soccer here.

Nån av oss: But you have a great female soccer team! You know, girls can play soccer too.

Turguiden: Girls? Yeah, sure, girls can play soccer, but I mean, yeah, it’s mainly high school girls. I mean, no, we don’t care much about soccer. In high school, yeah, there might be teams, but in college, no.

Nån av oss: But you have a professional female soccer players here in the
US.

Turguiden: No, it’s not really a big sport here, soccer. I mean, yeah, we don’t really care. And I mean, I doubt it that the European guy can change that. What’s his name? Backman? Is that him? Backman?

Nån av oss: Beckham!

Turguiden: Yeah, Backham, or whatever. I doubt it that he can change anything.