Sydsvenskan, krönika två

Som jag skrev för en månad sen: Jag kommer en gång i månaden att skriva s-märkta krönikor på Sydsvenskans ledarsida. Av upphovsrättsliga skäl publiceras de inte på nätet. Här är krönika nummer två, som var i tidningen för en vecka sedan:

”Jobb som en väg till integration.” Hört den förut? Troligtvis. Och troligtvis tycker du att det låter himla klokt. Om man får ett jobb så kan man integreras. Enkelt, eller hur? Men ack så fel.

Jobb som den stora universallösningen på integrationsproblemet är en av svensk politiks största bluff någonsin. Inte en medveten bluff för att lura folket, utan en stor blunder på grund av okunskap hos våra politiker.

Den vanligaste missuppfattningen om svensk integrationspolitik är att den handlar om att integrera en viss grupp i Sverige med en annan. Den andra vanligaste, som främst hittas hos politiker (och journalister) som tycker sig vara progressiva, är att integrationspolitik i stället handlar om att de två grupperna ska mötas halvvägs och skapa ett ”nytt” Sverige.

Båda synsätten är missuppfattningar för att de utgår från att det faktiskt finns två olika grupper i Sverige. Vi och dom. Men den integrationspolitik som vi har i dag och som riksdagen beslutade om 1997 (när Sverige lämnade invandrarpolitiken), handlar om att samhället/staten/det gemensamma ska integreras med sina invånare. I den politiken finns inte två grupper, inget ”vi” och inget ”dom”, utan en enda grupp bestående av nio miljoner individer med olika bakgrund, erfarenheter och behov.

Utifrån detta synsätt var integrationspolitiken tänkt att riktas mot myndigheter i deras arbete att integreras med sin egen befolkning. Befolkningen har nämligen förändrats radikalt under de senaste femtio åren och därför måste politiken anpassas efter den och alla dess olika behov. Inga fler åtgärder skulle särskilt riktas mot någon specifik grupp.

Så trots att riksdagen redan för tio år sedan beslutade att avskaffa vi och dom, faller svenska politiker och myndigheter i fällan gång på gång. Det skapas åtgärder för ”invandrare” av regeringen. Myndigheter mäter specifikt ”invandrares” arbetslöshet, ohälsa, utbildningsnivå och bostadssituation. Genom att dela upp Sveriges befolkning på det sättet permanentas två grupper som egentligen inte existerar. För vad har en läkare född i Irak, boende i Värnamo gemensamt med en hamburgervändare vars föräldrar är födda i Polen, boende i Stockholm? Lika mycket som en ingenjör född i Luleå har med en mekaniker vars föräldrar är födda i Göteborg, boende i Strömstad, skulle jag tro. Ändå förutsätts de två förstnämnda tillhöra samma kategori i Sverige, men inte de två sistnämnda. Och gång på gång delas befolkningen upp på det trubbiga sättet.

Så medan alla åtgärder för att få bukt med de socioekonomiska skillnaderna borde riktas mot myndigheter, riktas de mot människor på ett synnerligen utpekande sätt. Visst, klasskillnaderna i Sverige har etniska förtecken, men det betyder inte att ”invandraråtgärder” kan bryta dem. Det krävs aktiv klasspolitik för det. Samtidigt måste svenska myndigheter uppdatera sin syn på den svenska befolkningen och sluta dela upp den i vi och dom.

Och tro inte att den förra regeringen var bättre på det här än den nuvarande. S-politiken var (är) precis lika utpekande. Dags för svenska politiker att lära sig vad integration egentligen handlar om.